Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet. 

Ekelund debuterade i den lundensiska studentkalendern I skilda färger år 1900. Ett par månader senare samma år utkom hans första diktsamling, Vårbris De följande åren fram till 1909 utkom han med flera diktsamlingar innan han lämnade poesin för gott och med essäsamlingen Antikt ideal (1909) positionerade sig som en betydande essä- och aforismförfattare. 

Efter att Ekelund hade lämnat poesin och funnit ett nytt uttryck i prosan, essäistiken och i en genom åren alltmer koncentrerad och fragmentarisk aforistik – blev han mer ifrågasatt av förläggare, kritiker och läsare. Detta motstånd tog dock Ekelund som en bekräftelse på sin relevans. “Att ha uttalat något som ej väcker ett motstånd är att icke ha uttalat något” och ett återkommande tema hos Ekelund kom att bli  en kritik mot marknadens påverkan på det litterära livet i allmänhet och de författare som säljer ut sina ideal för stigande försäljningssiffror i synnerhet.

Motståndet från förläggare, kritiker och läsare blev så starkt att Ekelund tvingades ge ut sina böcker först på eget förlag, sedermera med hjälp av Ekelund-samfundet.