Karin Boyes samlade verk.
1 Före debuten I Dikter
2 Före debuten 2 Dramatik och texter
3 Moln Dikter 1922
4 Gömda land Dikter 1924
5 Härdarna Dikter 1927
6 Astarte Roman 1931
7 Merit vaknar Roman 1933
8 Kris Roman 1934
9 Uppgörelser Noveller 1934
10 För trädets skull Dikter 1935
11 För lite Roman 1936
12 Kallocain Roman 1940
13 Ur funktion Noveller 1940
14 De sju dödssynderna Dikter 1941
15 Bebådelse Noveller 1941
16 Tendens och verkan
17 Varia
18 Varia II
18 Journalistik i urval
19 Journalistik i urval II
19 Dagboksanteckningar
20 Resedagbok från Grekland
21 Brev 1
22 Brev 2
Ännu ej utgivna titlar är markerade med kursiv stil och planerade för utgivning under 2021.
Karin Boye
Karin Maria Boye, under en tid Björk, föddes den 26 oktober 1900 på Vasaplatsen i Göteborg, och avled natten till den 24 april 1941 i Alingsås efter en överdos av sömnpiller (självmord) den 23 april 1941. Hon var en svensk författare, essäist, kritiker och översättare. Karin Boye är mest känd för sin poesi – hennes mest berömda dikt är troligen “Ja visst gör det ont” ur samlingen För trädets skull, följt av “I rörelse” ur samlingen Härdarna – men skrev även ett flertal romaner, noveller och artiklar. Av hennes prosaverk har den dystopiska science fiction-romanen Kallocain samt den delvis självbiografiska romanen Kris blivit mest uppmärksammad. Som essäist sysslade hon främst med litteraturanalyser och det psykoanalytiska inflytandet på modernismen. Karin Boye räknas till den andra generationens svenska modernister (efter första vågens Pär Lagerkvist och Birger Sjöberg).
Hennes far, civilingenjör Fritz Boye, och hennes mor Signe (1875-1976), född Liljestrand, kom båda från välbärgade familjer och Karin Boye tyckte att hon själv blev “överexemplariskt” skött. År 1907 började hon i Mathilda Halls skola i Göteborg Hon hade höga betyg i skolan. Hennes syskon var Sven (1903–1974) och Ulf (1904–1999). Fadern bytte anställning till en tjänst på Försäkringsinspektionen i Stockholm, och familjen flyttade därför dit 1909. År 1915 bosatte sig familjen i Huddinge. Karin Boye avlade studentexamen vid Åhlinska skolan i Stockholm 1920, och folkskollärarexamen 1921. Därefter begav hon sig till Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria. Under sitt sista år på universitetet gick Boye med i Clarté och var under en period en av tidskriftens starkaste röster, såväl i debatt som i skönlitterära bidrag. Hon tog en filosofisk ämbetsexamen vid Stockholms högskola 1928.
Karin Boye läste tidigt Schopenhauer och Nietzsche och brottades med frågor kring individens rätt till självbestämning. Hon debuterade 1922 med diktsamlingen Moln men hade redan som mycket ung skrivit dikter, noveller och teaterpjäser (samt målat mycket personliga akvareller med mytiska motiv). Hennes starkaste influenser kom från Gustaf Frödings graaldiktning, Vilhelm Ekelunds stränga allvar och Edith Södergrans kosmiska visioner. I Moln förmedlas en ung människas grubbel över Gud, livets brister och den egen framtid. Men där fanns också hennes speciella särdrag och motivkretsar. Formellt märks de lättflytande rimmen och tendensen till bokstavsrim (som skulle förstärkas när hon fick läsa Eddans dikter på isländska i Uppsala). Men framför allt är den speciella rytmen slående, där till exempel betonade stavelser avlöser varandra. I de följande diktsamlingarna Gömda land 1924 och Härdarna 1927 manar hon, med grund i kristna motiv, till tapperhet, strid och offer. 1925 höll hon sitt berömda Tal till mannen vid studentkårens vårfest. Den första romanen, Astarte, fick pris i en nordisk romanpristävling.
1927 blev Karin Boye medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion. Hon var också med och grundade tidskriften Spektrum och ingick i dess redaktion 1931-1932 tillsammans med Josef Riwkin, Erik Mesterton och Gunnar Ekelöf. I Spektrum publicerades Boyes essä “Språket bortom logiken” där hon på psykoanalytisk grund pläderade för ett nytt poetiskt symbolspråk. Hon kom också att bidra med en del av kapitalet för detta initiativ (hennes far hade avlidit 1927 och de ärvda pengarna från honom gjorde henne ekonomiskt oberoende under några år).
1931 blev hon invald i Samfundet De Nio och 1932 publicerades hennes och Erik Mestertons översättning av T. S. Eliots The Waste Land (Det öde landet. 1932-1933 vistades hon i Berlin och här tog hon steget till att leva med sin homo-/bisexualitet, på ett tydligare sätt än tidigare. Hennes äktenskap med Leif Björk upplöstes under Berlinåret, och när hon återvände till Sverige var hon, som vännerna upplevde det, förändrad: mer elegant, mindre intresserad av den aktivt marxistiska sidan i Clarté och kanske mera sårbar än tidigare. Efter en tid bjöd hon in en ung tysk-judisk kvinna, Margot Hanel, som hon mött och “förfört” (hennes eget uttryck) i Berlin, och de kom sedan att leva tillsammans i princip fram till Boyes död – detta vid en tid då homosexualitet fortfarande var ett brott i Sverige. Under tiden i Berlin genomgick hon också viss psykoanalytisk behandling, och kunde bevittna nazismens genombrott på nära håll.
Boye hade förmodligen varit medveten om en lesbisk eller bisexuell sida hos sig själv sedan tiden för debutboken, men det var en dragning hon hade svårt att praktiskt acceptera därför att den tycktes kräva av henne att hon skulle leva som en man; och dessutom var det svårt att tala öppet om saken. Margit Abenius, som kände Boye från studentåren och framåt och starkt kom att påverka bilden av henne, spårar det här problemet från hennes tonårsdikter och framåt. Redan i de dikter och legender hon skrev i tonåren identifierar sig Boye mycket ofta med manliga hjältar, och deras offerhandlingar kan ofta ses som erotiskt laddade.
I hennes första roman – Astarte (1931) – är huvudgestalten en skyltdocka, kring vilken ett antal människor rör sig i kritik av det moderna konsumtionssamhället. Merit vaknar (1933) berättar om kärlekens makt till försoning. I För lite (1936) gestaltas konstnärens dilemma mellan skapande frihet och pekuniärt ansvar. I romanen Kris (1934) möter läsaren den unga seminaristen Malin Forst, vars själsliga omvälvningar framställs i strama dialoger mellan stiliserade karaktärer, iakttagare och makter. Forsts av rädsla präglade livsmönster bryts först när hon möter skönheten och omedelbarheten hos kamraten Siv. Boyes mest lästa roman Kallocain (1940) är en framtidsskildring med drag av Aldous Huxleys sköna nya värld, där individens rätt till frihet och självständighet ställs mot kollektivets och Statens organisations- och kontrollbehov. Bland Boyes diktsamlingar skall också nämnas För trädets skull (1935) där hon gör mästerligt bruk av den trädsymbolik vilken återkommer genom hela hennes författarskap. Samlingen kritiserades i sin samtid för att vara modernistiskt dunkel, men har av sentida läsare kommit att ses som Boyes starkaste. Här återfinns hennes kanske mest kända dikt – ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” – där tilliten till världen och till livets kraft ger trädet mod att slå ut. Posthumt utgavs den ofullbordade diktsamlingen De sju dödssynderna (1941), vars kärna är en diktcykel där konflikten mellan rotfasthet och rörelse, ställe och väg, ligger till grund för ett metafysiskt drama med religiösa förtecken. Boye skrev även ett antal novellsamlingar – Uppgörelser (1934), Ur funktion (1940), Bebådelse (utgiven posthumt 1941).